Denna novell är bara påhittad
Det var något med Gunilla. Något i hennes blick.
Hon kallades bara "gilfen" i grannskapet – Grandma I’d Like to Fuck – men ingen vågade säga det till henne direkt. Kanske för att hon bar sig som en drottning, eller för att hon kunde få vem som helst att tappa andan med bara ett leende.
När Jonas flyttade in i huset intill, 23 år gammal och nyutexaminerad elektriker, hade han inte tänkt på mycket mer än att få ordning på sin lägenhet. Men redan första morgonen såg han henne – i sin soliga trädgård, iförd morgonrock i siden och solglasögon, vattnande rosor med en kropp som trotsade hennes 68 år.
Hon såg honom också. Och log.
"Behöver du hjälp att sätta upp lampan i hallen?" sa hon senare den dagen, som om det var det mest naturliga i världen.
Han tackade ja, men det var inte lampan hon tänkte tända.
Gunilla klev in i Jonas hall som om det var hennes egen.
”Du vet, jag har haft många lampor i mitt liv”, sa hon och slängde en blick över axeln, ”men det finns alltid plats för lite ny belysning.”
Jonas skrattade nervöst. Han kände sig plötsligt som en pojke igen – inte för att han var osäker, utan för att hon utstrålade en sådan självklar kontroll. Hon var vacker på ett sätt som inte krävde bekräftelse, en kvinna som bar åren som silke över huden.
”Du sa att det var hallen?” frågade hon, men gick inte dit. Hon gick till köket istället.
Där stannade hon och vände sig långsamt mot honom.
”Säg mig, Jonas… hur länge har du tittat på mig genom fönstret?”
Han rodnade. Hon visste.
”Sedan första morgonen”, erkände han.
”Bra”, sa hon och knöt långsamt upp skärpet på morgonrocken. Den föll till golvet med ett ljud som var nästan ljudlöst men ändå dånande i hans öron. Under den bar hon bara spets – mörkröd spets som smekte hennes kropp som om den var skapad för att locka synd.
Jonas tog ett steg framåt.
”Får jag?” viskade han.
Gunilla log. Ett leende fullt av hunger.
”Du får göra mer än så.”
Jonas kände hur hans hjärta bultade i takt med varje steg han tog mot henne. Hans händer darrade lite när han lade dem mot hennes höfter, men Gunilla var stadig som sten – en varm, levande sten som vibrerade av åtrå.
”Du får gärna ta av mig det här också”, viskade hon och syftade på spetstrosorna. Hennes röst var len som whisky, men med hetta nog att bränna upp honom inifrån.
Han sjönk ner på knä framför henne och drog långsamt ner tyget, kysste hennes höfter, hennes lår. Hon lade händerna i hans hår och styrde honom varsamt, men bestämt, dit hon ville ha honom. Hennes doft var mogen, djup, kvinnlig – och Jonas drunknade i den.
Hon flämtade till när hans tunga började leka över hennes känsligaste punkt.
”Herregud, pojke…” flämtade hon. ”Du vet verkligen hur man tillber en gudinna.”
När hon kom, var det som om hela rummet darrade med henne. Hon höll sig fast i köksbänken medan hennes kropp skakade i vågor av njutning.
”Min tur nu”, sa hon efter en stund och drog upp honom på fötter.
Hon knäppte upp hans jeans med en så självklar rörelse att han nästan svimmade. Sedan föll hon ner på knä, speglade hans tidigare tillgivenhet, men med en erfarenhet som tog honom till gränsen på bara några sekunder.
”Inte än”, sa hon strängt, och tog kontrollen.
De älskade som om tiden inte fanns – med ögonkontakt, skratt, stön, och vild hunger. Hans ungdom mötte hennes mogenhet i ett perfekt kaos av kroppar, svett och känslor.
Efteråt låg de i hans säng, flämtande, lyckliga, tysta.
”Jag borde ha bytt lampa för längesen”, mumlade Jonas.
Gunilla skrattade och lutade huvudet mot hans bröst.
”Och det här var bara förmiddagen, älskling.”
När Jonas vaknade nästa morgon doftade hela lägenheten kaffe – och något mer. Gunilla. Hon gick omkring i hans kök i en av hans t-shirts, barfota, med håret rufsigt och ögonen pigga.
”God morgon, älskling,” sa hon och räckte honom en kopp. ”Jag hittade kaffebönor du inte visste att du hade.”
Han kunde inte låta bli att le. Det kändes som en dröm. En vacker, förvirrande, sexig dröm.
”Tänk om grannarna såg dig gå hit igår?” frågade han.
”Då har de något att snacka om vid sopstationen,” log hon och satte sig på köksbänken med benen i kors. Hennes hud lös i morgonljuset, och Jonas kände åtrån vakna på nytt, trots sömndruckna ögon.
Men det knackade plötsligt på dörren.
Gunilla spärrade upp ögonen.
”Öppna inte!” väste hon. ”Det kan vara min dotter.”
”Din vadå?” Jonas stelnade till. Dörren knackades på igen – hårdare.
”Hon bor i samma område. Hon skulle kunna få... misstankar.” Gunilla skyndade sig in i sovrummet, tog sin morgonrock och viskade: ”Jag smiter ut bakvägen. Vi ses ikväll, om du vill?”
Han nickade. Det var allt han hann innan dörren öppnades – och en kvinna i trettioårsåldern stod där. Snygg, bestämd, och med samma ögon som Gunilla.
”Hej,” sa hon. ”Jag heter Sofia. Min mamma bor här bredvid… Har du sett henne imorse?”
Jonas svalde. Och log stelt.
”Nej… inte idag.”
Sofia klev in i hallen utan att bli inbjuden. Jonas kände svetten rinna längs ryggen – inte bara för att han nyss haft vilt morgonsex med hennes mamma, utan för att Sofia var… oemotståndlig på ett helt annat sätt.
”Du verkar nervös,” sa hon och tittade rakt på honom med misstänksamma ögon.
”Bara lite… överrumplad,” svarade han.
Sofia gick ett varv i lägenheten, som om hon letade efter något. Eller någon.
”Min mamma är inte som andra kvinnor,” sa hon och vände sig långsamt mot honom. ”Hon lämnar spår.”
Jonas höll andan. På köksbänken låg ett rött spetslinne – Gunillas.
Sofia såg det.
Och log.
”Du är hennes nya leksak,” viskade hon och tog ett steg närmare. ”Jag kan känna det… hennes doft sitter kvar på dig.”
Jonas öppnade munnen för att säga något – kanske förneka – men hon lade fingret på hans läppar.
”Lugn. Jag dömer dig inte. Jag har bara en fråga…”
Hon lutade sig fram, så nära att hennes andedräkt blandades med hans.
”…smakar du lika gott som hon säger?”
Sedan kysste hon honom. Hårt. Vilt. Med tänder och tunga.
Och Jonas svarade – trots sin skuld, trots sin tvekan – med samma hunger.
Hon pressade honom mot väggen, händerna under hans tröja, flämtade mot hans hals.
”Jag har alltid undrat varför mamma alltid får de bästa pojkarna… kanske det är dags att vi delar.”
Det var något galet med alltihop, tänkte Jonas när han låg på soffan, andfådd, med skjortan uppknäppt och Sofias nagelmärken på bröstet. Hon satt gränsle över honom, med håret utslaget, blicken hungrig och leendet syrligt.
”Du borde inte göra så här,” sa han, trots att han redan gjort det.
”Men du stoppade mig inte,” sa hon och kysste hans hals, långsamt. ”Och jag vet varför.”
”Varför då?” viskade han.
”För att du är fast mellan två generationer av åtrå,” viskade hon. ”Och vi vet båda att mamma inte gillar att bli delad…”
Plötsligt ringde det på dörren. En gång. Två. Tystnad. Sedan tre snabba knackningar.
Sofias blick mörknade.
”Det är hon.”
Jonas kände paniken stiga. Sofia reste sig och drog på sig sin kappa – inget mer. Naken under.
”Öppna,” sa hon med ett leende. ”Det blir roligare så.”
När Jonas öppnade stod Gunilla där – i röd klänning, röda läppar, och med en blick som kunde smälta metall.
”Du har min dotters parfym på halsen,” sa hon utan förvarning.
”Och du har lämnat din spets på min bänk,” svarade han tyst.
Hon tog ett steg in. Sofia stod vid köksbänken nu, med ett glas vin i handen. Gunilla stannade framför henne.
”Ska du alltid ta det jag har, Sofia?”
”Bara det du inte kan hantera längre.”
Då log Gunilla – ett mörkt, farligt leende. Hon tog av sig klänningen utan ett ord. Hade bara svarta underkläder under.
”Vi får väl se,” sa hon. ”Jonas. Vem vill du ha mest?”
Han såg på dem båda. Och insåg: han ville inte välja.
”Jag vill ha… er båda,” svarade han.
Och kvällen exploderade i ett rus av förbjuden lust, hårda kyssar, klösande naglar och viskade hot. Mamma och dotter – rivaler, älskarinnor, spegelbilder – delade honom i en natt som bröt varje regel.
Kommentarer