Det var något med hennes blick.
Första gången jag, som precis hade fyllt 19, träffade Gunilla (lite över 50 år) – min sjuttonåriga flickvän Louise mamma – var det något som högg tag i mig. Hon bar ett slags lugn som bara kommer med åren, men det fanns också något rastlöst i sättet hon sneglade över vinglasets kant. Något som viskade om längtan, om något hon saknade. Och varje gång våra ögon möttes lite för länge, kände jag det i magen.
Det började oskyldigt. Små skämt, en beröring för mycket när hon räckte mig något över middagsbordet. När Louise gick ut för att ta ett samtal, stod Gunilla kvar i köket. Hon vände sig om, långsamt, och lutade sig mot diskbänken.
“Så… du och Louise har varit tillsammans ett tag nu”, sa hon. Rösten var mjuk, nästan viskande.
“Lite mer än ett år”, svarade jag. “Hon är fantastisk.”
“Det är hon”, sa Gunilla med ett svagt leende. “Hon har alltid haft bra smak.”.
Hennes ögon gled över mig. Långsamt. Bedömde. Utmanade.
Sedan kom den första riktiga gnistan. En kväll när Louise låg och sov, och jag gick ner i köket för att dricka vatten. Jag hade bara på mig ett par mjuka shorts. Gunilla stod redan där, i nattlinne, med håret rufsigt, barfota.
“Du skrämde mig nästan”, viskade hon.
“Förlåt”, svarade jag. “Jag visste inte att nån var vaken.”
“Jag sover ofta dåligt när det är varmt”, sa hon och gick närmare. “Du då?”
“Jag drömde konstigt”, mumlade jag.
“Om vad?”
Jag kunde inte svara. Inte ärligt.
Hon stod alldeles för nära. Jag kunde känna hennes parfym, varm och tung av vanilj och något djupare. Hennes blick fast i min. Det var hon som tog det första steget – fingerspetsarna mot min arm, långsamt, som om hon bad om lov. Jag rörde mig inte.
Och sen kysste hon mig.
Det var kort. En viskning mer än en kyss. Men det räckte. Vi visste båda två att vi passerat gränsen.
Från den stunden blev varje stund i huset laddad. Vi smög. Blickar vid frukosten. Dolda beröringar när Ellen vände ryggen till. Det var förbjudet. Det var fel. Men just därför var det också… omöjligt att släppa.
Comments