Det var den sortens dag då luften dallrade av hetta och varje steg kändes som att vandra genom en varm dimma. Lina, 22 år gammal, kom traskande barfota genom kolonilotternas dammiga små stigar. Hennes tunna sommarklänning, nästan genomskinlig av fukten från badet, klibbade mot hennes kropp och avslöjade mer än den dolde.
Hon nynnade för sig själv, obekymrad om världen omkring henne, och tänkte inte alls på att varje rörelse fick den blöta bikinin under klänningen att gnida mot huden och dra i tyget. Kroppen var varm, spänstig efter simningen, och varje steg kändes lätt som en fjäder.
Bertil, 68 år, satt bakom sin välansade häck och njöt av dagens andra kopp kaffe. Pensionärslivet var långsamt men fridfullt – tills nu. När Lina kom gående genom gruset tappade han nästan koppen. Hans ögon fastnade på hennes gestalt som om hon vore en syn från en dröm. Klänningen smet åt över hennes bröst, följde höfternas rörelse i varje steg, och det lilla tyget lämnade väldigt lite åt fantasin.
Han hostade till och försökte titta bort, men som av en magnet drogs blicken tillbaka. Och som om hon kände på sig att hon blev iakttagen, vred Lina på huvudet, fick syn på honom – och log. Ett sådant där retsamt ungt leende, som både oskyldigt och förbjudet på samma gång.
– Blir det inte varmt i långbyxor, Bertil? ropade hon och svingade en höft på ett sätt som absolut inte var en slump.
Han harklade sig och rättade till solhatten, rodnande under skärmens skugga.
– Man är ju inte ung och tokig längre, försökte han säga med en viss stramhet, men rösten lät torr och svag.
Lina skrattade, ett mjukt porlande skratt, och började gå mot honom. Hon slängde av sig sandalerna, så att de dunsade ner i gräset, och korsade den låga häcken utan att tveka. Gruset knastrade under hennes bara fötter.
– Stackars dig, sa hon och drog ett finger längs häckens kant, som om hon vägde ett beslut inom sig. – Ska jag hjälpa dig att svalka dig lite?
Bertil hann knappt förstå vad hon menade förrän hon, i en enda lätt rörelse, grep tag i axelbandet på klänningen och drog ner det över ena axeln. Solen fångade de små vattendropparna på hennes hud och fick henne att glittra som en levande staty.
Bertil satt orörlig, som förstenad. Han vågade knappt blinka, knappt andas. Hans hjärta dunkade vilt, som en ynglings, och det stack i fingertopparna av behovet att röra vid henne.
Lina, som njöt av varje sekund av hans tafatta reaktion, drog sedan ner den andra axelbandet. Klänningen föll ljudlöst till hennes bara fötter, och där stod hon – naken, med bara den lilla, genomskinliga bikinin som klamrade sig mot hennes blöta hud.
Bertil flämtade till, som om luften plötsligt blivit ännu varmare. Hans ögon vandrade över henne, från de långa benen, de mjuka höfter, till de fasta brösten vars konturer nästan syntes genom det tunna badtyget.
– Men lilla vän…! flämtade han, rösten en hes viskning.
Lina tog ett steg närmare, så nära att han kunde känna doften av solkräm och nybadad hud.
– Är du blyg, Bertil? frågade hon, hennes röst mjuk som sammet.
Hon satte sig på huk framför honom, bara en armslängd bort. De stora, bruna ögonen såg rakt in i hans, och i dem fanns något mer än bara oskuld – en medveten utmaning, en lekfull grymhet.
Hon lät sina fingrar dra en cirkel i gruset, medan hennes nakna lår blottades ännu mer. Hela hennes hållning var en viskning av möjligheter.
Bertil kände hur blodet rusade genom kroppen, hur det spände under byxorna, hur varje instinkt bad honom att sträcka ut handen, att röra vid den förbjudna frukten som satt bara centimeter bort.
Men han vågade inte. Inte än.
Lina såg det. Hon lutade sig närmare, så att deras ansikten nästan nuddade varandra, och viskade:
– Du vet väl att det är farligt att låta något gå förlorat, när man får en chans som den här?
Och där, under den brännande solen och i den hemliga skuggan av häckarna, började en sommarhemlighet ta sin början – en hemlighet som ingen av dem någonsin skulle glömma.
Bertil satt stel i stolen, som förstenad av Linas nakenchock. Hennes lilla bikini var fortfarande blöt från badet och smet åt över kroppen på ett sätt som gjorde det omöjligt att titta bort. Små vattendroppar pärlade sig längs hennes mage och ner mellan brösten, där de försvann i den lilla tygremsan.
Hon log lekfullt, såg på honom med en blick som visste precis hur mycket han kämpade med sig själv. Sedan reste hon sig från huk och tog ett steg fram – och ett till – tills hon stod så nära att Bertil kunde känna värmen från hennes hud mot sitt ansikte.
– Stackars lilla du, viskade hon, och lät fingertopparna sakta glida längs hans svettiga panna ner till kinden. – Du ser alldeles varm ut.
Bertil försökte resa sig, säga något, fly kanske – men hon la handen mot hans bröst och tryckte honom lätt tillbaka ner i stolen. Hennes styrka låg i hennes självsäkerhet. I hans huvud rusade alla varningsklockor, men hans kropp var långt förbi allt motstånd.
Lina ställde sig gränsle över honom, hennes lår på varsin sida om hans höfter, så att klänningen som låg i gräset såg ut som ett övergivet löfte. Hennes hud gnistrade i solen, doftande av sommar, salt och något förbjudet sött.
– Får jag hjälpa dig att slappna av lite? viskade hon i hans öra, andades mot hans kind så att en rysning for genom hela hans kropp.
Hon började knäppa upp hans skjorta, knapp för knapp, långsamt och retfullt, medan hennes höfter rörde sig svagt mot hans. När skjortan gled av honom, lät hon sina händer vandra över hans bröst, utforska hans åldrade hud med samma vördnad som en ung älskare skulle röra vid ett hemligt altare.
Bertil stönade till lågt när hon lutade sig fram och kysste honom på halsen, små fjäderlätta kyssar som fick hans hud att brinna. När hennes tunga snuddade vid nyckelbenet, spände sig varje fiber i hans kropp.
– Lina… det här… det är inte rätt, försökte han, men rösten var svag, viskande.
– Det känns rätt, svarade hon och grep hans hand, styrde den beslutsamt mot sin egna kropp.
Hon förde hans hand längs sin mage, vidare ner över bikinitrosans blöta tyg. Under honom dunkade hennes hjärta snabbt, hennes hud pulserade av liv. Bertil lät sina fingrar följa konturen av hennes kropp, tveksamt först, sedan mer girigt när han kände hur hon öppnade sig för honom, hur hon pressade sig mot hans hand.
Lina tog ett djupt andetag, lyfte lätt på höften och drog av sig bikinitrosan. Den lilla tygbiten föll till marken som en kapitulation. Nu var hon helt naken ovanpå honom, hennes hud så varm att det kändes som att hon brann.
– Jag vill ha dig, Bertil, viskade hon.
Det var allt han behövde höra.
Hans händer grep tag om hennes höfter när hon styrde honom in i sig. Hon var varm, fuktig, inslukande, och känslan fick honom att kasta huvudet bakåt av njutning. Lina började röra sig långsamt, nästan retande, och varje rörelse fick honom att flämta, fick stön att vibrera från hennes läppar.
Hon satte tempot – långsamt först, mjuka rullande rörelser där varje gnidning av hennes inre väggar mot honom drev honom till vansinne. Hon red honom i takt med fåglarnas kvitter och vindens viskningar i träden runt omkring.
Bertil kunde inte hålla tillbaka längre. Han lät händerna glida över hela hennes kropp – från de studsande brösten, över midjan, ner mot den lilla svanken där han greppade tag och drog henne hårdare mot sig.
Lina böjde sig fram och kysste honom djupt, en våt, hungrig kyss där deras tungor möttes och lekte. Hennes höfter ökade takten, rörde sig mot honom snabbare, vildare.
Han kände hur hennes kropp började skälva runt honom, hur hennes inre muskler knep hårdare, och snart skrek hon ut sin orgasm mot hans hals, en kvävd, vild ljud av total utlösning.
Det var för mycket för honom. Bertil följde henne över kanten med ett dovt bröl, hans kropp ryckte och skakade när han tömde sig djupt inne i henne.
Efteråt låg de ihopflätade, flämtande och svettiga i stolen, medan solen fortsatte värma deras sammanflätade kroppar.
Lina skrattade till, trött och nöjt.
– Och du som trodde du var för gammal för sånt här, viskade hon och pussade honom på bröstet.
Bertil log, ett leende fullt av liv, ung på nytt, åtminstone för en dag.
– Jag har mycket att lära av dig, lilla fröken, svarade han.
Och Lina log sitt farligaste, mest löftesrika leende.
– Då får vi väl fortsätta lektionen, viskade hon.
Bertil kände sig som en annan man. Den tidiga morgonen var nu ett minne bortom horisonten, och den blinda hettan av eftermiddagen hade övertagit. Hans sinne var fortfarande dämpat, som om han var i en dimma. Den dimman var Lina. Hennes doft, hennes värme, och inte minst hennes leende som fortfarande brände i hans bröst.
De hade just lämnat kolonistugan bakom sig, och Lina hade tagit hans hand för att leda honom genom den lummiga skogen mot en plats som Bertil aldrig tidigare sett. Hans fötter rörde sig mekaniskt, som om kroppen inte längre var hans egen. Varje gång han såg på henne, var det något i hennes ögon som fick hans hjärta att slå snabbare.
– Kom, sa Lina och log förföriskt. – Jag ska visa dig något.
Bertil förlorade sig i hennes blick medan hon ledde honom vidare genom den täta skogen. Det var tyst här. Endast fåglarna hördes på långt avstånd och vinden fläktade genom lövverket.
Plötsligt stannade Lina och vände sig mot honom. Hennes ögon var glödheta.
– Vi är framme, sa hon lågt och rynkade på näsan, som om det var en hemlighet de just hade avslöjat.
Bertil såg ner på den lilla gläntan framför dem. En vacker insjö låg som en spegel framför dem, omgiven av höga träd. Det var en plats som verkade vara ur en dröm. Vattnet var klart och inbjudande, den kalla ytan skimmrade i det bländande solljuset.
Lina släppte hans hand och började långsamt klä av sig. Hon släppte klänningen utan att tveka, lät tyget falla till marken och blottade sin nakna kropp för honom. Hennes kurvor, böljande och mjuka, var en konst i sig. Bertil kände värmen stiga till kinderna, men han gjorde inget för att dölja sin uppskattning.
Lina såg på honom och log, den där glädjen i blicken som fick honom att känna sig både liten och stor på samma gång. Hennes kropp var som en gåva, och hon var redo att ge honom allt.
– Kom, följ mig, sa hon och vände sig mot sjön.
Bertil stod där en stund, fortfarande som i trans. Lina såg sig tillbaka och såg honom med en blick som var både vänlig och utmanande på samma gång. Sedan vände hon sig bort och steg ner i vattnet.
Vattnet var kallt, men inte tillräckligt för att få henne att tveka. Hon rörde sig som en fisk, smidig och självsäker, och Bertil följde efter, hans kläder hängande på honom som tyngder.
När han kom i vattnet, kände han hur den kalla klarheten omslöt honom, och när han blickade upp såg han Lina stå framför honom, vattnet glittrade i hennes hår, och det var som om tiden stannade. Hennes kropp glänste av sjövatten, och hon rörde sig långsamt mot honom, nästan svävande.
– Du ser bra ut, sa hon och närmade sig honom, medan hon lät sina händer dra försiktigt över hans bröst och ned mot hans midja. Hans hjärta slog hårt, och han andades snabbt.
Bertil kände hur hennes händer smekte honom, hur hon började röra sig mot honom mer och mer, de båda nu instängda i den kalla spegeln av vattnet. Hon var som en dröm, men också en väckelse. Varje beröring av hennes hud på hans, varje blick de utbytte, var som en explosion i hans sinne.
– Jag älskar din kropp, Lina, sa han med en hes röst och drog henne närmare sig, deras bröst pressades mot varandra.
Lina log brett, men istället för att svara, drog hon honom djupare in i sjön. De var nu tillräckligt långt ute för att vattnet nådde honom till midjan, medan hon var helt omgiven av det kalla vattnet som kylde deras brännande kroppar.
Där i den svala, glittrande sjön, förlorade allt sig. Lina grep tag om Bertils nacke och kysste honom, långt och djupt, medan vattnet omkring dem kluckade mot deras hud. Hennes kropp pressade sig mot hans, och varje rörelse var en lekfull påminnelse om vad de båda ville. Varje sekund kändes som en evighet.
Bertil andades tungt genom hennes kyssar. Han var nära att förlora sig själv. Hans händer började vandra ner över hennes kropp, smekte hennes bröst innan de rastlöst letade sig ned till hennes höfter och vidare mot den mjuka linjen på hennes ben. Hans kropp var inte längre hans, den var hennes.
Lina sänkte sig långsamt ner, och plötsligt var hon där, knästående i vattnet framför honom. Hennes händer gled ned och kände på honom på ett sätt som fick honom att tappa förståndet. Hon var som ett gift, lugn men absolut, och hennes blick var glödhet.
– Jag vill ha dig nu, viskade hon, och den uttalade meningen var allt han behövde höra. Hans händer greppade hennes axlar, och han drog henne upp mot sig med en intensitet som fick vattnet att virvla runt deras kroppar. De var en blandning av glädje, hetta och vild passion.
De förenades på nytt, i vattnets kyliga omfamning, men nu var det ingen tvekan. Lina och Bertil var bara två kroppar som drömde om varandra, förlorade i en virvelvind av begär.
När den sista vågen av förtärande hetta drog genom honom, låg de båda tysta, flämtande i sjön, där vattnet sakta svalde deras stön. Deras kroppar vilade mot varandra, som om de var en enda enhet, bortom tid och rum.
Det var mer än en sommarflört. Det var något mer.
Och där, i den glittrande sjön, var Bertil förlorad på ett sätt han inte trott var möjligt.
Bertil låg på rygg i sjön, vattnet nådde honom till midjan, men det var inte kylan från sjön som fick hans hjärta att bulta så snabbt. Nej, det var Lina. Efter allt som hade hänt, allt de hade upplevt, var han inte längre samma man som han varit när han först kom hit. Något hade förändrats inom honom, och det hade något att göra med den unga kvinna som låg bredvid honom, fortfarande andfådd, men nu tyst, lugn.
De låg där tillsammans, i det svala vattnet, utan att säga ett ord. Bertil kände den mjuka vinden svepa över dem, en påminnelse om att tiden fortfarande gick, men den kändes förlorad för nu. Han tittade på Lina, som låg med slutna ögon, hela hennes kropp glittrande av sjövatten, och en mjuk, nästan osynlig leende spred sig på hennes läppar.
Det var som om hon var en annan värld för honom, en plats han inte riktigt förstod men som han ville tillhöra. Men på samma gång visste han att han inte kunde bli kvar här för alltid. Deras världar var för olika. Hon var ung, fri, och fylld av begär, medan han var bunden till sitt eget bagage, sitt eget liv. Men ändå... de här stunderna var så verkliga.
Plötsligt rörde hon sig, vände sig på sidan mot honom, och la huvudet på hans bröst. Bertil kände hennes varma hud mot sin egen, hennes andedräkt låg tät mot hans hals. Denna gång var det inte begär som drev dem utan något annat. En sorts ömsesidig förståelse. Lina grabbade tag i hans hand och lät sina fingrar löpa längs hans, sakta, mjukt.
– Bertil, sa hon plötsligt, rösten låg och mjuk, som om hon funderade på orden innan hon sa dem. – Det var inte bara för att du var där, eller för att vi var ensamma. Jag ville ha dig för att du ser mig på ett sätt ingen annan gör.
Hans hjärta slog ett extra slag, och för första gången såg han inte bara en kvinna som var het och passionerad. Han såg Lina – en kvinna som var full av liv, av nyfikenhet, men också någon som bar på egna tvivel och sår. Någon som, precis som han, ville vara sedd för mer än sin kropp.
– Jag har aldrig träffat någon som du, sa Bertil med en ton av förundran. – Du har en kraft, en glöd... Jag känner mig så levande när jag är med dig.
Lina lyfte huvudet och såg på honom, men det var inte längre ett sätt att utmana honom. Det var som om hon också släppte en bit av sitt hjärta fri.
– Jag förstår vad du menar. Men det skrämmer mig också, Bertil. Allt går så snabbt här, men jag tror inte att vi kan gå tillbaka till den vi var förut. Kanske måste vi bara släppa allt och vara i nuet.
Bertil kände en värme sprida sig genom honom, en känsla av att kanske, bara kanske, fanns det en möjlighet att lämna det förflutna bakom sig. Men han visste att det inte skulle vara lätt. Hans kropp hade länge varit sluten, skyddad, från alla känslor som riskerade att göra ont. Men här, i Lina, fanns en chans att återuppväcka något han trott var förlorat.
– Vi behöver inte göra något nu, Lina, viskade han. – Vi kan vara här, tillsammans, och känna oss som vi är just nu. Inget mer, inget mindre.
Och så låg de där, bara ett ögonblick längre. Vattnet omkring dem var stilla nu, inga vindar som störde det. Deras kroppar var sammanflätade av något mer än bara fysisk lust. Det var ömhet, förståelse, och kanske till och med något som liknade kärlek.
Lina kysste honom lätt på kinden och suckade av lättnad.
– Du har rätt, sa hon med ett leende. – Vi har hela livet framför oss, eller åtminstone en natt till. Men den här stunden... den här stunden är vår.
Bertil kände sig lugn för första gången på länge. Och när han höll om henne, kände han att det inte spelade någon roll vad framtiden skulle föra med sig. I det här ögonblicket var allt han behövde, Lina. Och hon behövde honom också.
De stannade där i vattnet ett tag, bara tysta tillsammans, medan solens sista strålar reflekterade i sjöns spegelblanka yta. Det var en försoning, inte bara med varandra utan också med sig själva. Vad de än skulle bli, så visste Bertil att han aldrig skulle glömma den här stunden, den där han lärde sig att släppa taget om rädslorna och leva för nuet.
Tiden hade förändrats. Det var som om hela världen hade minskat till en punkt där det bara var Bertil och Lina, och allt annat var långt bort. Det var en natt som fortfarande låg i luften, men solens första strålar började titta fram, och ljuset sprutade genom trädtopparna, bröt genom dimman och lyste upp världen omkring dem.
Bertil låg vaken i sängen som de delat natten innan. Hans tankar var som virvlande moln, men han kände en konstig lugn. Det hade varit några dagar nu, några dagar fyllda med samtal, skratt och en sorts stillhet som han aldrig hade känt tidigare. Och ändå... han visste att det här var det sista steget. Det fanns inget sätt att hålla fast vid den här världen. Alla stunder de hade delat, alla blickar de hade bytt, de var fina, men förlorade.
Lina låg där också, på sin sida av sängen, med huvudet vilande på kudden. Hon hade slutit ögonen men andades lugnt, som om hon var djupt i sina egna tankar. Bertil visste att hon också kände något. Det var något mellan dem som inte kunde undvikas, men som också kändes som om det var en kortvarig storm.
Han sträckte sig långsamt fram och lade en hand på hennes, hans fingertoppar vidrörde försiktigt hennes hud. Hon rörde sig och öppnade ögonen, och när de möttes var det som om de såg varandra för första gången utan filter.
– Jag vet inte vad vi ska göra nu, sa Bertil, rösten låg men fylld av allvar. – Vi har haft något här, Lina. Men... vi är inte samma människor. Vi kanske aldrig var det från början.
Lina satte sig upp och såg på honom, hela hennes kropp var som en nyanserad skepnad av vem hon var. En kvinna, fri men ändå bunden av sina egna tankar. Hon rörde sig långsamt, nästan som om hon ville känna varje rörelse, och satte sig på kanten av sängen.
– Jag vet vad du menar, Bertil, svarade hon. – Vi har haft våra stunder, men vi kan inte lura oss själva. Vi vet vad vi är, och vi vet vad vi inte kan vara. Vi är olika, men det betyder inte att vi inte har haft något vackert.
Det var så tyst i rummet nu, som om deras ord svävade i luften. Lina sträckte ut handen mot honom och lade sin hand på hans kind. Bertil kände hennes värme, men också den avståndstagande känslan av att detta var slutet på något. Kanske var det för tidigt, kanske var det för sent, men de visste båda att deras vägar var på väg åt olika håll.
– Vad ska vi göra nu? sa Bertil, hans röst var skör men fylld av en sorts längtan. – Ska vi gå tillbaka till vårt gamla liv?
Lina tittade på honom och skakade på huvudet.
– Nej, det skulle vara som att förneka allt vi har varit. Det skulle vara som att sluta känna och leva. Vi har haft våra stunder här, Bertil, och de är för alltid. Men vi kan inte hålla fast vid något som inte går att hålla fast vid.
Det var ett svårt samtal att ha, men på något sätt behövde de båda det. Lina reste sig från sängen och började klä på sig långsamt, och Bertil låg kvar, förlorad i tankarna. Han såg på hennes kropp, den där unga, fria kvinnan som hade förändrat honom. Och ändå visste han att detta var det rätta. Det var tid att släppa taget.
När Lina var klar, vände hon sig mot honom en sista gång.
– Jag vill att du ska veta en sak, Bertil, sa hon och hennes röst var låg men säker. – Jag ångrar inget. Du var mer än jag någonsin trott att jag skulle hitta, men vi måste gå vidare nu. Vi har haft vår historia, men våra vägar skiljs åt här.
Bertil nickade, hans ögon brände av känslor som han inte riktigt kunde sätta ord på.
– Jag förstår, Lina. Och jag kommer aldrig glömma dig. Du har gett mig något jag aldrig trodde jag skulle känna igen.
De stod där, tysta, länge, innan Lina gick fram till dörren. Hon vände sig om en sista gång och såg på honom, med ett leende som var lika sorgligt som det var vackert.
– Hej då, Bertil, sa hon och försvann ut genom dörren.
Bertil satt kvar en lång stund efter att dörren stängts. Det var som om hela världen plötsligt hade blivit stilla. De var inte längre två personer som sökte varandra. De var nu två personer som hade funnit sig själva genom varandra och var redo att gå vidare, åt olika håll.
Han låg kvar där i sängen en stund till, och tänkte på alla de där stunderna de delat. De var som glittrande stjärnor på en nattlig himmel, förlorade men ändå eviga i sitt ljus. Och nu, när han låg där ensam, kände han att han var redo att gå vidare. Han var förändrad, men han var inte trasig. Hans historia med Lina var över, men det var inte slutet på hans resa.
Bertil klädde på sig långsamt och såg ut genom fönstret, där världen fortfarande pågick. Han var en del av den nu, men på ett nytt sätt. Han hade lärt sig att ibland måste man släppa taget för att kunna hitta något större, något som var hans eget. Och medan han såg solens första strålar slå ner på marken, visste han att han nu var på väg mot ett nytt kapitel i sitt liv.
Och så, med ett lugnt andetag, steg han ut i morgonen och lät dörren stängas bakom sig.
Comments