Ammie

Ammie klev in genom dörren till lägenheten på trettionde våningen. Väggarna var klädda i mörkt trä, och hela rummet andades en stilla elegans. Hon drog av sig sin lätta kappa och lät den falla mot golvet. Hennes hjärta slog hårt – hon visste vad som väntade.

Från skuggorna trädde Mr. Gray fram. Han bar en svart skjorta, ärmarna uppkavlade till armbågarna. Ögonen var mörka, fokuserade, som om han redan styrde varje rörelse i rummet.

"Du är sen, Ammie," sa han lågt.

Hon svalde hårt. "Jag... fastnade i trafiken."

Hans leende var knappt synligt – mer en antydan till makt än till värme. Han gick långsamt mot henne, som en rovdjur som leker med sitt byte.

"Ta av dig klänningen," befallde han.

Hennes händer darrade en aning när hon grep tag i dragkedjan på ryggen. Tyget viskade mot hennes hud när det föll till marken. Hon stod där, i bara tunna spetstrosor, och kände hans blick bränna mot huden.

Mr. Gray klev närmare. Hans fingrar strök lätt över hennes bara axel, ned längs armen, så fjäderlätt att hon nästan trodde hon inbillade sig det.

"Du vet vad som händer när du bryter mot reglerna," viskade han mot hennes öra.

Hon nickade. En våg av het förväntan slog genom hennes kropp.

Han tog hennes handleder och drog fram ett sammetsband ur fickan. Mjukt men bestämt band han hennes händer bakom ryggen. Ammie kände hur hennes andetag blev snabbare, djupare.

"Bra flicka," mumlade han.

Sedan ledde han henne, fortfarande bunden, till mitten av rummet där en låg, bred säng väntade, klädd i mörkgrått siden. Han placerade henne varsamt på knä.

Mr. Gray gick runt henne långsamt, betraktade henne som en konstnär betraktar sitt mästerverk. Varje sekund han inte rörde vid henne var som en eld mot hennes hud.

Plötsligt kände hon hans händer – fasta, krävande – över hennes höfter. Han drog ner hennes trosor långsamt, med en sådan kontrollerad njutning att Ammie knappt kunde stå stilla.

"Du tillhör mig här," sa han lågt och strök med fingrarna mellan hennes ben, bara precis snuddande.

Ammie kved till. Begäret i henne var som en storm, en eld som inget kunde släcka.

"Be mig om det, Ammie," befallde han.

"Snälla..." viskade hon, knappt hörbart.

Mr. Gray log. "Låt oss börja."

Och sedan släppte han lös stormen – med kyssar, med händer, med en dominans så elektrisk att Ammie förlorade sig själv i honom.

I natt fanns bara Ammie, Mr. Gray – och den gränslösa extas som väntade bortom all kontroll.

Ammie låg på rygg i den stora sängen. Sammetsbandet runt hennes handleder hade lossats, men spåren av Mr. Grays beröring fanns kvar över hela hennes kropp – som brännande minnen under huden.

Han satt på sängkanten bredvid henne, en hand vilande på hennes mage, lätt som fjäder, men med en kraft som höll henne fast ändå.

"Du klarar mer, Ammie," sa han, rösten låg och fylld av något farligt.

Hennes ögon mötte hans. Hon visste att han inte bara menade hennes kropp – han ville ta hennes vilja, hennes hjärta, kanske hela hennes själ.

"Visa mig," viskade hon.

Hans ögon smalnade till ett smalt, mörkt leende.

Han drog upp henne i sitt knä, lät henne sitta gränsle över honom. Hon kände hans kropp mot sin, hård och krävande, genom tyget på hans byxor. Han lät henne känna makten i hur han höll henne, styrde varje rörelse.

Med ena handen greppade han hennes nacke, lutade hennes huvud bakåt, så att hennes hals blottades. Sedan lät han sina läppar glida över hennes hud, långsamt, retande.

"Du är min," viskade han, och bet henne lätt i halsen.

Hon kved av begär.

Mr. Gray öppnade långsamt sin skjorta, knapp för knapp, och drog hennes händer till sitt bara bröst. Ammie kände ärr under fingertopparna – spår av ett liv han inte talade om. Det fick något att flamma till i henne – inte bara åtrå, utan en önskan att nå honom på riktigt.

Han såg hennes reaktion, såg hur hennes fingrar dröjde vid märkena.

"Vill du veta?" frågade han.

Ammie nickade, andlös.

Han slöt ögonen ett ögonblick. När han öppnade dem igen var blicken inte bara dominant – den var sårbar.

"De är bevis på vad jag tål. Vad jag överlevt. Men med dig..." Han drog in ett djupt andetag. "Med dig kan jag vara något mer."

Ammie kände hur världen smälte runt dem.

När han drog henne närmare, bar och naken, var det inte bara med fysisk kraft. Det var som om han drog in henne i sitt allra innersta.

De förenades långsamt den här gången. Inga hårda grepp, inga snabba befallningar – bara en mjuk, djup rytm där varje rörelse bar ett outtalat löfte.

Det var som att hon blev ett med honom. Som att varje gång han rörde henne, formade han henne om till någon som kunde bära både hans mörker och hans ljus.

När de nådde klimax tillsammans, var det inte bara kroppar som exploderade i njutning. Det var något djupare – som om två trasiga själar hittat hem.

Och i efterdyningarna, medan Ammie låg invirad i hans armar och hörde hans hjärtslag mot sin kind, viskade Mr. Gray:

"Jag släpper dig aldrig, Ammie."

Och hon visste att hon aldrig ville bli släppt.

Dagarna som följde var som en dröm Ammie inte ville vakna ur.

Mr. Gray tog henne med på sina villkor – passionerat, skoningslöst, men också med en ömhet som ibland bröt igenom som en spricka i en annars perfekt yta.
Hon visste att hon var utvald. Att ingen annan fått komma så nära.

Men en kväll ändrades allt.

Det började när Mr. Gray förde henne till en dörr hon aldrig sett förut – längst ner i hans stora lägenhet, dolt bakom en bokhylla.

"Är du säker på att du är redo, Ammie?" frågade han med en farlig glimt i ögat.

Hon nickade, trots att hennes hjärta dunkade vilt.

Han öppnade dörren och avslöjade ett rum som badade i dovt, rött ljus. Väggarna var täckta av hyllor fyllda med kedjor, rep, sammet, och verktyg hon bara läst om i förbjudna böcker.
Mitt på golvet stod en bred stol i svart läder, med läderremmar fästa i arm- och benstöden.

"Min lekplats," viskade han.

Ammie kände en blandning av skräck och upphetsning skölja över sig.

Han gick fram till stolen, drog med handen över lädret som om han presenterade en kungatron.

"Vill du prova, Ammie?"

Hon svalde, kände sig naken bara av frågan. Men hennes röst svek henne inte.

"Ja."

Han log nöjt.

Han lät henne klä av sig, långsamt, med blicken stadigt låst vid hennes ögon. Sedan spände han fast henne i stolen – inte hårt, men tillräckligt för att hon inte skulle kunna röra sig fritt.
Den maktlöshet hon kände var berusande.

Han började långsamt. En fjäder över hennes bröst. En isbit mot hennes mage. En het kyss mot hennes hals.
Han drev henne till vansinne, kontrollerade varje suck, varje darrning.

Men just när hon var på randen till att explodera av begär – hördes ett klick från dörren.

Ammie vred på huvudet och såg en kvinna stå i öppningen.

Hon var hög, blond, klädd i en kort svart klänning som klängde vid hennes kropp. Hennes läppar var röda som blod.

"Du bjöd in henne," sa kvinnan och log. "Äntligen."

Mr. Gray reste sig långsamt, men hans blick var på Ammie, inte kvinnan.

"Det här är Elina," sa han lugnt. "Hon var en gång min... favorit."

Ammies hjärta slog hårt. Hon försökte dra i remmarna, men satt fast.

Elina gick fram till dem. Hon strök med fingret över Ammies bara ben, långsamt, som om hon smakade henne med ögonen.

"Är du redo att leka på riktigt, lilla du?" viskade Elina.

Ammie kände hur hettan i henne blandades med skräck. Men någonstans djupt inom henne brann också en oväntad eld: en nyfikenhet hon aldrig vågat erkänna.

Mr. Gray böjde sig fram och viskade i hennes öra:

"Det här är inget tvång, Ammie. Om du säger 'röd', slutar vi. Annars... låt oss ta dig längre än du någonsin drömt om."

Ammie andades häftigt. Kroppen skrek efter mer. Hjärnan skrek av tvekan.

Hon mötte Mr. Grays blick.

Och hon viskade:

"Fortsätt."

Elinas fingrar var varma mot Ammies hud, trots den kyliga kylan från läderrummet runt omkring dem.

Mr. Gray stod bakom henne nu, hans händer stadigt vilande på Ammies axlar. Hans närvaro gav henne mod. Eller kanske var det bara den rena, vilda upphetsningen som drev henne framåt.

Elina log som en katt som hittat ett nytt byte.

"Så vacker," viskade hon, medan hennes händer smekte längs Ammies lår, sakta, sakta högre upp.

Ammie stängde ögonen, lät sig svepas med.

Plötsligt kände hon Mr. Grays andetag vid sitt öra.

"Släpp taget, Ammie," viskade han. "Låt oss ta hand om dig."

Och hon gjorde det.

Hon lät Elinas fingrar leka över hennes hud, hennes läppar stryka mjuka kyssar längs Ammies bröst, hennes tungspets dansa över varje känslig nervände.
Samtidigt styrde Mr. Gray allt – ibland bara med en beröring, ibland med ett enda ord.

"Öppna ögonen," sa han.

Ammie lydde.

Hon såg Elinas ansikte mellan sina lår nu, hennes ögon glittrande av bus och hunger.
Mr. Gray knäppte långsamt upp sina byxor, släppte fram sig själv, hård och hungrande.
Han tog Ammies huvud i sina händer, lutade hennes ansikte mot sig.

"Öppna din mun för mig."

Ammie darrade – av förväntan, av ren åtrå – och gjorde som han sa.

Samtidigt som Elinas mun sänkte sig mellan hennes ben, kände Ammie hur Mr. Gray gled in mellan hennes läppar, djupt och stadigt.

Hon var fångad mellan dem – deras begär, deras hunger, deras kravlöshet.

Och hon älskade varje sekund.

Det var en symfoni av sensationer: Elinas mjuka, retande tungslag; Mr. Grays fasta, kontrollerande rytm. Ammies kropp var som en sträng som spändes hårdare och hårdare, tills hon nästan sprängdes.

När klimaxen kom, var det som en explosion som skakade henne från insidan och ut. Hon ropade mot Mr. Grays kropp, kände hur hennes hela väsen gav vika, hur hon fullständigt kapitulerade.

När hon sjönk ner, utmattad, kände hon Mr. Grays händer lossa henne försiktigt från stolen. Han lyfte henne som om hon var bräcklig, bar henne till sängen och svepte en filt runt henne.

Elina satt vid fotändan, och i hennes blick fanns inget hot – bara en sorts sorgsen förståelse.

"Du är inte som de andra," viskade Elina till Ammie innan hon gick. "Håll fast vid honom – om du kan."

Dörren slog igen bakom henne.

Kvar i rummet var bara Ammie och Mr. Gray.
Han såg på henne med en blick hon aldrig sett förut – öppen, naken.

"Du förtjänar allt, Ammie," sa han lågt. "Mer än jag trodde jag kunde ge."

Hon sträckte ut en hand, drog honom ner mot sig.

"Ge mig då," viskade hon. "Allt."

Och när han kysste henne denna gång, var det inte som en domare eller en mästare.

Det var som en man som för första gången vågade älska.